Förberedd

Åkte över till Öland och Beijershamn. Solen sken. Från havet blåste en frisk vind och på det hela taget var det riktigt behagligt. Ganska lugnt på fågelfronten. Ute i sundet låg en del gäss, några svanar, en grupp änder och inne i vassbältet stod en häger. Ingen större aktivitet. Det märks att strategin går ut på att samla kraft för att klara vintern.

Inne i lövskogen rörde sig några björktrastar och en talgoxe. På avstånd hördes en hackspett. Några är dock klara och väntar bara på att ljuset ska återvända. Startskottet går någon gång i februari.
Vi ger oss inte - vi väntar lite bara innan vi börjar om igen...

Lördagsnatt

Tog en liten promenad sent på lördagskvällen. Ja natt var det väl egentligen eftersom det var nära midnatt. Det regnade - som vanligt denna november, frestas man säga. Kan inte påstå att jag tycker om regn, men nattstad i regn får en särskild stämning över sig och det blir bra bilder med alla ljus från skyltar, bilar och belysning som speglar sig i den svarta, våta asfalten.
Hann inte mer än utanför dörren innan jag stötte på den första, tomma ölburken prydligt utplacerad mitt på trottoaren.

Aluminiumburkar har den goda egenskapen att de kräver ganska stor ansträngning om man ska ha sönder dem. Flaskor är mycket lättare att krossa, men det är väl bara de mer rutinerade vandalerna som tänker på detta när de inhandlar de starka dryckerna av sina langare. Det är ju sed numera att när man har druckit ur sin öl lämnar man förpackningen där man just då befinner sig - ja eller krossar den om det är möjligt. Det är väl vanan att "någon annan plockar upp det jag lämnar efter mig" som slår igenom även så här ute på stan. Fler curlande föräldrar borde ge sig ut i natten och plocka upp efter tonåringarna, ja på behörigt avstånd förstås, så att ungdomarna inte störs i sin jakt på frihet och självförverkligande. Dessutom kanske de skulle bli bullerskadade - föräldrarna alltså - av de vrål som ibland måste utstötas, åtminstone av de yngre manliga förmågorna.

På Larmtorget var det mycket lugnt. Bara tre korvhandlare som förberedde sig inför den kommande anstormningen.

Mycket lugnt även på Storgatan. Bara några få nattvandrare som passerar skyltfönstren.

När jag på hemvägen åter passerade Larmtorget var det betydlig mer liv och rörelse. Det gällde att fylla på matförrådet före hemgången, men varför ville ingen handla av henne i mitten? Det var ju hon som hade den godaste korven. Det vet jag...

Nästan hemma igen. Sagabiografen har stängt sedan länge. Bara några hemvändare passerar framför de upplysta affischerna.

Dags att gå hem och lägga sig.

Ginko

I Stadsparken i Kalmar står det en ginko. Ja faktiskt två upptäckte jag idag. Det skiljer ungefär hundra år mellan de båda. Den äldsta är planterad någon gång under 1890-talet och den andra 2009. En rolig sak med ginkon är att den är ett levande fossil, så egentligen borde den inte finnas längre. En kvastfening på land skulle man kunna säga.

Men ändå finns den och det beror till stor del på att munkar i Kina och Japan i tusentals år sått ginkofrön, skött om de små plantorna och sedan satt ut de späda träden på lämpliga ställen - och så finns det två i lilla Kalmar!

Jag brukar gå och hälsa på den stora med jämna mellanrum. Det är inte så lätt att hitta den där den står mitt i ett stort thujabestånd i en inte alltför välbesökt del av parken.
Barken är skrovlig och jag tycker om att med handen följa sprickorna i den. Bladen är ganska spännande. Första gången som jag såg dem kom jag att tänka på en bild som fastnat ordentligt i minnet.

Min pappa hade, när han konfirmerades, fått Bibeln för barn och den var illustrerad med ett tiotal färgbilder. Jag tyckte mycket om att sitta och bläddra i den och jag hade två favoritbilder. Den ena föreställde Daniel i lejongropen och den andra faraos dotter när hon hittar Moses i vassen. Faraos dotter var, som sig bör, oändligt vacker och med sig i vassen - vad nu i all världen hon gjorde där - hade hon med sig två slavar som fläktade henne med var sitt palmblad. Ginkons blad påminner till formen mycket om de båda slavarnas palmblad.

Den äldre ginkon hade tappat nästan alla blad, men den yngre hade ännu kvar de flesta.
Extrakt från ginko anses vara bra för minnet och rent av kunna bromsa altzheimer. Låter hoppfullt. För mig räcker det - än så länge - med att se bladen för att faraos dotter ska visa sig igen.

En tågstation

Det är behagligt varmt. Kanske nästan i varmaste laget. Det är några kilometer till kusten och här känns ingen svalkande vind från havet. Även de mest hängivna soldyrkarna stannar i skuggan från de höga platanerna som växer mellan spåren. Det är glest bland besökarna på det lilla kaféet bredvid det gamla stationshuset.
De flesta som väntar på det ankommande tåget håller sig inne i den svala vänthallen. På väggarna hänger - märkligt nog - originalmålningar av Miró.
Perrongen ligger öde. Bara några övergivna resväskor låter ana att något är i görningen.
Kafébesökarna betalar sina notor, reser sig långsamt och ser bort mot spåren. Från väntsalens dörröppning börjar människor röra sig ut mot perrongen. Först några enstaka sedan i en allt stridare ström. I fjärran hörs ljudet av bromsklossar som sätts an mot roterande stålhjul. Långsamt glider det gamla tåget in på stationen och med ett sista, öronbedövande, gnissel stannar det.
Vagnarnas järngrindar öppnas, passagerare kliver av och blandas med de som väntar på att kunna kliva på.
Ett myller av människor, någon ropar, några som klivit av blir omfamnade av mötande och långsamt börjar strömmen av människor röra sig bort från tåget mot stationshuset. Några står kvar på perrongen och vinkar.
Klockan på stationsväggen klämtar. Med ett ryck sätter sig tåget i rörelse och lämnar stationen.
Perrongen liggger åter öde och tom. Lugnet lägger sig över den lilla stationen. Inga onödiga rörelser.
En ny väntan har börjat.

Lyft blicken

Får man höra ibland att man ska och det kanske är rätt. Det kan ändå inte hjälpas att jag tycker att det inte skadar att titta noga där man står också.
Se på dina skor, andra gör det sa skohandlarna för nu rätt många år sedan. De tänkte antagligen att man skulle upptäcka att ens skor inte var så snygga och att man då raskt skulle bege sig till skoaffären för att köpa nya.
Det finns säkert de som blir gladare av att köpa nya skor. Jag hör inte till dem. Brukar köpa likadana skor som de jag redan har och då är det på sätt och vis samma par man har hela tiden. Många tycker säkert att det låter tråkigt, men det går fortare och det blir mindre jobbigt eftersom man slipper fundera på om de är bra eller inte. Man vet redan.
Titta där dina skor är, i synnerhet när dina fötter är i dem. Andra gör det inte. Den som alltid går och spanar mot horisonten och tror att allt som är värt att se och uppleva finns lite längre bort missar lätt det som är nära. Kanske är det därför som det är så intressant att vara ute och gå tillsammans med små barn. De tittar hela tiden nedåt...

Höstvädret var vackert och högtrycket som härskat under veckan hade pressat undan vattnet så det var ovanligt lågt. Kalkstenshällen som vanligen låg väl under ytan var nu knappt täckt av centimeterdjupt vatten. Hade aldrig kunnat gå så långt ut tidigare. I hällen syntes något som jag inte hade sett förut. Mitt framför fötterna, i kalkstenen, låg en Lituites - biskopskräklan - en av de mindre vanliga ortoceratiterna.

Tekniknostalgi

En lustig sak som man kan fundera lite över är varför varje ny teknik så ofta verkar locka fram rörelser i motsatt riktning. Det verkar också som att en ny teknik i början inte används fullt ut och på sina egna villkor. Elza Dunkels använde vid ett tillfälle uttrycket "mentala hästkärror" och beskrev att bilar i början såg ut som motoriserade hästdragna vagnar med föraren ute i vinddraget precis som kusken på kuskbocken. Skillnaden var bara att kusken var tvungen att sitta ute för att kunna kommunicera med hästen medan bilföraren inte behöver det, men man var oförmögen att tänka på något annat sätt. Först några decennier senare fick bilen sin egen form utifrån sina egna förutsättningar.

Det finns all anledning att fundera lite över hur vi använder datorer och hur vi skulle kunna använda dem. Tiden får väl utvisa detta misstänker jag.

Numera kan man väl anta att de flesta fotografier tas med digitalkamera. Digitalkameror är ofta små, lätta att ta med sig och man kan se resultatet direkt. För inte så förfärligt många år sedan fick man vänta ganska länge innan man kunde få bilderna i handen.

Edwin Land kom på en lösning att få fram ett fotografi direkt och lanserade det hela som Polaroidkameran. Jag har testat polaroidkameran några gånger för länge sedan och det var en trevlig upplevelse, men inte utan kompromisser (som vanligt). Man fick snällt leva med att kameran inte var särskilt liten, att bilderna inte kunde kallas knivskarpa och att färgerna inte direkt var vad man skulle kalla naturtrogna.

Polaroid lade ned tillverkningen av sin direktbildskamera 2007 och 2008 lade man även ned tillverkningen av direktbildsfilmer. Så långt borde allt vara gott och väl - digitalkamerorna hade gjort polaroidkameran till en dinosaurie, dömd till utrotning. Polaroidbilder tillhör numera historien eller borde kanske göra det för nu finns ett program - Poladroid - som gör om dina knivskarpa digitalbilder till något som liknar polaroidbilder.

Jag som gillar ånglok tycker att detta känns riktigt bra.

Kan man präglas?

När jag var fem år åkte min mamma och jag sovvagn med tåget Nordpilen från Stockholm till Boden. Vi var på väg för att hälsa på pappa som under en tid arbetade med att staka ut järnväg genom den norrländska skogen. Eftersom det var höst och Nordpilen alltid lämnade Stockholm C klockan 17:00 var det mörkt större delen av resan. Jag hade fått en egen liten vinröd resväska i lackerad papp - detta var 50-tal - och i den hade jag packat ned allt väsentligt, dvs min ganska stora samling av Dinky Toys-bilar. Men man tröttnar på att köra med leksaksbilar på tågkupéns sammetsklädda säten så då och då fick jag gå ut i gången utanför kupén. Jag tyckte om att stå ute i korridoren med näsan tryckt mot det kalla fönsterglaset och titta ut i natten. Ibland syntes enstaka ljus från något hus och då och då lystes landskapet upp av de gröna blixtarna från F-lokets strömavtagare.

I änden på korridoren fanns det finaste som jag ditills hade sett. Det var en klar, blå lampa som lyste. Jag hade aldrig sett något liknande tidigare. Sådana lampor fanns inte att köpa. Det kände jag på mig. Det var bara här i vagnen som rusade fram genom natten med det spöklika gröna ljuset utanför som det fanns en blå lampa. Förmodligen bara här i hela världen.

Sedan dess har klara blå lampor haft en särskild betydelse för mig och jag känner en sällsam glädje när jag ser dem. Som den gången, några år senare, när jag från baksätet fick se helljuslampan tändas i den Volvo PV som jag åkte i.
Numera har blå lampor blivit vanligare, ja nästa mode, men jag blir fortfarande lika glad när jag ser det blå ljuset och ibland tänker jag - jag var först och ni har ingen aning...

Brittsommarmorgon

Vaknade alldeles för tidigt en söndagsmorgon i september. Ute lyste solen så fint att det till slut blev omöjligt att ligga kvar i sängen. Fram med kameran, på med längsta telet och så ut på stan. Ute rådde lugnet och över Sundet låg fortfarande nattdimman kvar men i värmen från den stigande solen var den på väg att lösas upp.
De enda som rörde sig var gatukontorets renhållare som var ute med sina bilar och sopkvastar för att röja upp efter lördagskvällens sedvanliga fylleslag ute på stan.
De sorgliga resterna från en nattlig kebabtalrik, en lapp med ett telefonnummer som kanske skulle ha varit vägen ut ur ensamheten. Tillfället som inte togs tillvara och som aldrig kommer igen.I djurvärlden är alla dagar sig lika. Ja kanske inte riktigt, årstiderna växlar och lördagar och söndagar bjuder på mer ätbara rester från människornas aktiviteter, men i övrigt är det sak samma.
På ett av stadens tak hade ett gäng duvor just börjat förbereda sig för den nya dagen. Bästa platsen var uppe på skorstenen och där var det många som ville ha en plats i solen. En ilsken rackare såg till att mota bort de som försökte. Var i all världen har man fått det där med fredsduva från?
Till skillnad från de trätande duvorna inväntade skarvarna med värdigt lugn ett lämpligt tillfälle att ge sig ut på dagens första fisketur. Själv vände jag hemåt för att sätta på kaffet, plocka fram bullar ur frysen och väcka resten av familjen. En fin söndag hade just börjat.

Ölandsvinter

Jaha, då var det dags igen. Hörde på nyheterna att det väntas snö i natt. Lika bra att inse att man inte kommer undan i år heller. Hur man än försöker förneka det kommer den ändå till slut - snön. Blöt och kall. Inget annat att göra än att kura inomhus så gott det går och vänta på våren. Några bilder från mars 2006.

Karneval

Bara en gång - hittills - har jag varit med om en karneval och det var en ren slump att jag fick se karnevalståget. Antagligen hade de förberett sig i månader - skolbarnen i den lilla skolan på ön ute i Atlanten. Tillsammans med sina lärare och säkert också föräldrar hade de sytt sina dräkter och övat in sina danser. Glädjen gick inte att ta miste på.
Rio någon...?
Intresserade åskådare.Lite äldre elever fanns det också. Som den här unge mannen utklädd som dragartist.
Liksom en och annan lite mer allvarlig vuxen - rektorn kanske - dock i diskretare klädnad.

Lanthandeln i Gårdby

Länge fanns det en gammal lanthandel i Gårdby och fram till sommaren 2006 drevs den av Birgit Johnsson. Birgit höll öppet alla dagar året runt utom juldagen. Då var det stängt. Jag körde förbi affären lite då och då och stannade ibland till för att bättra på resprovianten. Bilden är tagen 27 december 2004, en gråkall och ruggig vinterdag. Det här var sista gången som jag var inne och handlade hos Birgit - som ju faktiskt just då haft sin enda lediga dag för året.
Lanthandeln finns kvar, men i ny regi förstås. Huset är renoverat och inrymmer numera också ett trevligt kafé. Pärontårtan är alldeles utmärkt.