Kvällspromenad

Det är behagligt varmt när vi sakta promenerar längs Corniche du Président John Fitzgerald Kennedy, gatan som binder ihop staden Marseille och samtidigt utgör dess gräns mot Medelhavet. Trottoaren som vi går på hänger som en sorts balkong ytterst på gatan skild från vägbanan med en drygt halvmeterhög, mjukt formad, betongmur. Till höger om oss rusar trafiken och till vänster, tio meter längre ned, finns vattnet. En svag, varm vind blåser in från havet så vi slipper avgaserna. Istället är det doften av hav som fyller våra näsborrar.
Solen är på väg ned och det gör att det inte är lika hett längre. Den relativa svalkan har lockat fram andra som gör som vi, promenerar längs havet, men också en hel del joggare. Människorna som vi möter hälsar vänligt och till skillnad från den hetsiga och intensiva trafiken på gatan råder ro på trottoaren.
Jag känner mig nöjd med livet där jag går tillsammans med kvinnan som jag älskar. Vi småpratar om allt möjligt och om bergens form, den spännande lutningen på lagerföljden i kalkstenen som bygger upp dem och den enorma kraft som en gång för länge sedan åstadkom lutningen. Antagligen pågår lyftningsprocessen fortfarande, men så sakta att den inte märks varje dag. Bara när bojorna brister och krafterna släpps lösa så hela marken skälver.
Ser en kvinna som tar ett kvällsdopp medan en hund tittar på. Upptäcker skräpet som flyter i vattnet runt kvinnan och irriteras över att man fortfarande använder havet som avstjälpningsplats.
Ett moln på himlen påminner om en isbjörn. Kommer att tänka på en husvagnstillverkare hemma i Sverige.
Förundras lite över vad det är som gör att människor i bilar blir så hetsiga, ja nästan aggressiva, medan människorna här på trottoaren några meter från vägen är avspända och vänliga.
Då och då passerar vi fiskare som alla har många fiskespön igång med långa revar ned i vattnet långt nedanför. De flesta bildar små grupper, men längst ut på en udde står en ensam man vid sina redskap. Långt bakom honom passerar en färja som just påbörjat sin resa till någon fjärran desination, kanske Korsika, Sardinien eller rent av Tunisien eller Algeriet.
Gemensamt för alla fiskarna är att fångsten verkar vara synnerligen liten. I hinkarna bredvid de många fiskespöna ligger bara enstaka, små fiskar. Varför har de så många fiskespön och varför står de här varje kväll när fångsten ändå blir så liten att den på sin höjd kan glädja någon förbipasserande hungrig katt? Funderar lite över varför vi människor egentligen gör saker. Vad är det som driver oss att göra det vi gör? Frågar mig varför jag ständigt släpar omkring på min tunga kamera tillsammans med flera objektiv och hela tiden tar en massa bilder.
Varför skriver jag egentligen den här bloggen och för vem?

Fåglar på If

Promenerar man söderut längs Marseilles strandlinje på Corniche du Président John Fitzgerald Kennedy kan man inte undgå att se ön If längst ut i inloppet till hamnen.
På ön ligger kastellet som är känt, eller kanske snarare ökänt, som förvaringsplats för regimkritiska och andra misshagliga personer. Dumas använde också platsen som fängelse för sin fiktive hjälte Edmond Dantés, Greven av Monte Christo. Numera är det gamla fängelset stängt, utom för besökare, och ön obebodd - i alla fall av människor - men det finns gott om fågel. Vanligast verkar medelhavstruten vara.
Så fort man stiger i land på If möts man av skyltar som varnar för aggressiva fåglar och uppmaningar att hålla sig till stigarna runt ön. Det är inte svårt att förstå att man gör klokt i att ha respekt för de gulbenta trutarna när man ser den kraftiga näbben och vet att vingspannet kan uppgå till en och en halv meter.
På sommaren är det häckningssäsong och och det gör förstås fåglarna mer vaksamma. Överallt ser man både ungar och vuxna fåglar.
Den här dagen var det runt 35 grader i skuggan och både vuxna fåglar och ungar stod med öppna näbbar för att öka kylningen av kroppen.
Det är inte utan att man känner sig bevakad under vistelsen. Hela tiden finns det spejande fåglar i luften och när som helst kan någon av dem gå till attack.
Det är alltid spännande när det går upp för en att det är man själv som utsetts till måltavla. Fågeln svänger in och riktar in sig mot målet - fotografen - för att göra en första, varnande, tät överflygning. Det är bara att trycka hårt med tummen på knappen för den kontinuerliga autofokusen, hålla ned avtryckaren för serietagning, mumla en liten bön om att kameran ska hinna med att ställa in skärpan på teleobjektivet och fyra av slutaren tillräckligt ofta och att bufferten för exponerade bilder ska räcka. Ducka? Aldrig i livet!
Efter den framgångsrika skrämselattacken landar truten elegant på en klippavsats redo för ett nytt uppdrag.
Inte helt olikt en Spitfire från tiden för slaget om Storbritannien.

Kalmarnatt

Så här års ligger ljuset kvar över staden en god stund efter det att solen har försvunnit. Under några dygn var det dessutom varmt. Sommarvärmen drog till sist in från öster och känslan av sommarnatt infann sig.

Längst ute på Kattrumpan var det till och med några ungdomar som tog chansen att ta ett nattligt dopp.
Säg den glädje som varar... Kylan återvänder och temperaturen kryper ned till under 10 grader. Men ljuset är kvar.Solen ligger alldeles under horisonten i norr och lyser upp himlen. Snart kommer det inte att bli mörkt alls. Bara skymning, men än så länge ser man stjärnorna på himlen. Ute på Varvsholmen är det mörkt i de flesta av fönstren. Det är kallt, som de flesta kvällar den här våren. Gatorna är folktomma och till och med på restaurangerna är det glest med besökare. Man får ha staden för sig själv.
Helt stilla är det inte. På stationen växlas Rc-loket, som alldeles nyss kom in från Göteborg, till andra änden av de fyra vagnarna för att vara klar för en ny resa nästa morgon.
Fullmånen stiger över Öland och ljuset ändrar karaktär.
I morgon är en ny arbetsdag. Dags att gå hem och få lite vila. Natten är kort.

Brandvägg

När man uttalar ordet brandvägg associerar nog de flesta till något som har med datorer och Internet att göra. Så var det inte för bara ett tiotal år sedan. Då såg man framför sig en murad vägg utan fönster som delades av två fastigheter, vanligen i en stad. Tanken var förstås att om det bröt ut en eld i ett hus skulle den inte sprida sig vidare till nästa och på så sätt skulle faran med storbränder minskas.
Ibland blir de gamla brandväggarna synliga efter det att gamla hus har rivits. Det handslagna teglet, murbruket och den flagnande putsen bildar vackra strukturer som kan påminna om en världskarta.Vid en hastig anblick verkar väggen ofta steril och öde, men om man tittar lite närmare kan man upptäcka att trädstammen tar stöd mot väggen, att buskens grenverk med ett fast grepp klamrar sig fast i väggen och att en fågel påbörjat ett bobygge i en gammal ventil.
Livet går vidare.

Underlig frukt

Hela vintern har det hängt ett par gymnastikskor högt uppe i ett träd. Trädet står i en gatukorsning som jag passerar varje dag på väg till och från jobbet. Har tittat på skorna och undrat hur de hamnade där. Var det någon som kastade iväg skorna efter en förlorad match i tron att det var på grund av skorna som matchen förlorades. Eller är det någon som har velat vara elak mot ägaren och det är därför som skorna har hamnat där uppe, oåtkomliga från gatan nedanför. Kanske var de bara uttjänta? De är slitna, det ser man om man tittar noga, och kanske var det bara så att det var lättare att slänga upp dem i trädet än att gå till soptunnan? Eller är det något helt annat. Kanske en trevlig tilldragelse som någon vill markera på detta sätt.
Undrar hur det kommer att se ut när trädet får nya blad. Kommer skorna att synas och kommer de att hänga kvar till hösten när trädet har fällt sina blad igen?
Den som lever får se.

I betraktan av fullmånen och andra repriser

Jag funderar ibland på om TV gjort att vi människor har blivit mindre uppmärksamma på det som händer omkring oss. Nu menar jag inte att man blir slöare av att titta på TV, fast det kanske man blir. Att vara ouppmärksam är inte detsamma som att vara slö.

Det som jag tänker på är alla dessa repriser som alltid visas direkt efter den verkliga händelsen i t.ex. sportsändningar. Tittar man på en fotbollsmatch där det görs ett mål visas målet flera gånger i repris från olika vinklar. Detta gör att man lugnt kan sitta i TV-soffan vara ganska ouppmärksam när en match spelas i lugn förvissning om att om det händer något viktigt missar man det inte - man kan alltid se reprisen.

Man kan till och med säga att det kan vara en stor fördel att se en match i TV jämfört med i "verkligheten" eftersom man omöjligen kan befinna sig på mer än en plats samtidigt och därför är hänvisad till den betraktningsvinkel som platsen där man står har i förhållande till själva händelsen. Hur kul är det att se ett mål som görs på ena kortsidan om man själv befinner sig på läktaren bakom den andra?

Fast i det verkliga livet, det där som levs utanför TV:ns bländande ljus, finns inga repriser. Antingen är man med när något händer, eller missar man det. Fast jag har kommit på mig själv när jag har stått bredvid fotbollsplanen och tittat på matchen där det just blev mål att för en bråkdel av en sekund vänta på reprisen för att bättre kunna se vad som hände.

Tänk om det är så att vi har fått en föreställning om att till och med i själva livet kan gå i repris. "Jag behöver inte vara uppmärksam här och nu. Jag kan vänta på reprisen..." Vi kanske inte ägnar dem som står oss nära den uppmärksamhet och kärlek som de borde få nu utan tänker att det gör jag när reprisen kommer. Fast det gör den ju inte...
Som tur är går en del fenomen i regelbunden repris, men kan vara nog så svåra att tajma in ändå. Fullmåne är det en gång varje månad. Det hörs ju på ordet månad att det handlar om Månens cykler. Idag, 28 april, är det fullmåne. Fast det kan man inte se här i Kalmar eftersom tjocka, tunga moln skymmer himlen. Igår var det däremot klart och då tog jag bilden och tur var det för nu får jag vänta i trettio dagar på reprisen och det är nog ändå ingen som ser skillnaden och det kanske är mulet då också...

Vinterfåglar 2 - lite tidigare

Det är i början av januari och kylan har slagit till på allvar. Ännu anar ingen att den här vintern kommer att bli en av de kallaste och snörikaste på länge.
Sundet är fortfarande öppet, men de senaste nätternas stränga kyla har byggt på isen och den sträcker sig nu några hundra meter ut från stränderna. Snön som föll under natten ryker omkring i den iskalla nordanvinden.
Skymningen kommer tidigt och det är dags att hitta ett nattläger. Kajflocken drar in mot den relativa värmen i stadens trädkronor.
En grupp knölsvanar försöker hitta ett skyddat läge med öppet vatten medan några artfränder kurar ihop sig så gott det går vid iskanten tillsammans med en grupp gräsänder.
Vintern har kopplat greppet.

Vinterfåglar 1

Söndagspromenaden genomfördes i ett vintrigt Kalmar och avslutades med ett besök hos fåglarna i den lilla - ännu inte istäckta - delen av Slottsfjärden alldeles intill den nordöstra delen av Stadsparken.
Riskerna med att chansa på att vintern ska bli av det varma slaget börjar nu visa sig.
I vattnet är trängseln mellan fåglarna - mest gräsänder och sothöns - stor. Det är rent av svårt att se öppet vatten mellan fåglarna. På isen runt den lilla vaken ligger döda fåglar, de som inte klarade nattens kyla. Det verkar som att det framförallt är sothönsen som dukar under i kylan. Inte så konstigt kanske. Erik Rosenberg skriver i Fåglar i Sverige att de flesta sothöns flyttar till mellan- eller sydeuropa under vintern, medan några - chanstagarna - stannar längs de södra kusterna.
När någon kommer och kastar lite bröd blir det huggsexa om smulorna. Till och med sothönsen försöker hålla sig framme. Den som inte orkar bevaka sin plats längst fram i ledet löper stor risk att inte klara natten.
Bara de starkaste överlever till våren och få möjlighet att genomföra en häckning. Darwins teori demonstrerad i praktiken...
Har en känsla av att den här gräsandsdraken kommer att klara vintern...