Kvällspromenad

Det är behagligt varmt när vi sakta promenerar längs Corniche du Président John Fitzgerald Kennedy, gatan som binder ihop staden Marseille och samtidigt utgör dess gräns mot Medelhavet. Trottoaren som vi går på hänger som en sorts balkong ytterst på gatan skild från vägbanan med en drygt halvmeterhög, mjukt formad, betongmur. Till höger om oss rusar trafiken och till vänster, tio meter längre ned, finns vattnet. En svag, varm vind blåser in från havet så vi slipper avgaserna. Istället är det doften av hav som fyller våra näsborrar.
Solen är på väg ned och det gör att det inte är lika hett längre. Den relativa svalkan har lockat fram andra som gör som vi, promenerar längs havet, men också en hel del joggare. Människorna som vi möter hälsar vänligt och till skillnad från den hetsiga och intensiva trafiken på gatan råder ro på trottoaren.
Jag känner mig nöjd med livet där jag går tillsammans med kvinnan som jag älskar. Vi småpratar om allt möjligt och om bergens form, den spännande lutningen på lagerföljden i kalkstenen som bygger upp dem och den enorma kraft som en gång för länge sedan åstadkom lutningen. Antagligen pågår lyftningsprocessen fortfarande, men så sakta att den inte märks varje dag. Bara när bojorna brister och krafterna släpps lösa så hela marken skälver.
Ser en kvinna som tar ett kvällsdopp medan en hund tittar på. Upptäcker skräpet som flyter i vattnet runt kvinnan och irriteras över att man fortfarande använder havet som avstjälpningsplats.
Ett moln på himlen påminner om en isbjörn. Kommer att tänka på en husvagnstillverkare hemma i Sverige.
Förundras lite över vad det är som gör att människor i bilar blir så hetsiga, ja nästan aggressiva, medan människorna här på trottoaren några meter från vägen är avspända och vänliga.
Då och då passerar vi fiskare som alla har många fiskespön igång med långa revar ned i vattnet långt nedanför. De flesta bildar små grupper, men längst ut på en udde står en ensam man vid sina redskap. Långt bakom honom passerar en färja som just påbörjat sin resa till någon fjärran desination, kanske Korsika, Sardinien eller rent av Tunisien eller Algeriet.
Gemensamt för alla fiskarna är att fångsten verkar vara synnerligen liten. I hinkarna bredvid de många fiskespöna ligger bara enstaka, små fiskar. Varför har de så många fiskespön och varför står de här varje kväll när fångsten ändå blir så liten att den på sin höjd kan glädja någon förbipasserande hungrig katt? Funderar lite över varför vi människor egentligen gör saker. Vad är det som driver oss att göra det vi gör? Frågar mig varför jag ständigt släpar omkring på min tunga kamera tillsammans med flera objektiv och hela tiden tar en massa bilder.
Varför skriver jag egentligen den här bloggen och för vem?

Fåglar på If

Promenerar man söderut längs Marseilles strandlinje på Corniche du Président John Fitzgerald Kennedy kan man inte undgå att se ön If längst ut i inloppet till hamnen.
På ön ligger kastellet som är känt, eller kanske snarare ökänt, som förvaringsplats för regimkritiska och andra misshagliga personer. Dumas använde också platsen som fängelse för sin fiktive hjälte Edmond Dantés, Greven av Monte Christo. Numera är det gamla fängelset stängt, utom för besökare, och ön obebodd - i alla fall av människor - men det finns gott om fågel. Vanligast verkar medelhavstruten vara.
Så fort man stiger i land på If möts man av skyltar som varnar för aggressiva fåglar och uppmaningar att hålla sig till stigarna runt ön. Det är inte svårt att förstå att man gör klokt i att ha respekt för de gulbenta trutarna när man ser den kraftiga näbben och vet att vingspannet kan uppgå till en och en halv meter.
På sommaren är det häckningssäsong och och det gör förstås fåglarna mer vaksamma. Överallt ser man både ungar och vuxna fåglar.
Den här dagen var det runt 35 grader i skuggan och både vuxna fåglar och ungar stod med öppna näbbar för att öka kylningen av kroppen.
Det är inte utan att man känner sig bevakad under vistelsen. Hela tiden finns det spejande fåglar i luften och när som helst kan någon av dem gå till attack.
Det är alltid spännande när det går upp för en att det är man själv som utsetts till måltavla. Fågeln svänger in och riktar in sig mot målet - fotografen - för att göra en första, varnande, tät överflygning. Det är bara att trycka hårt med tummen på knappen för den kontinuerliga autofokusen, hålla ned avtryckaren för serietagning, mumla en liten bön om att kameran ska hinna med att ställa in skärpan på teleobjektivet och fyra av slutaren tillräckligt ofta och att bufferten för exponerade bilder ska räcka. Ducka? Aldrig i livet!
Efter den framgångsrika skrämselattacken landar truten elegant på en klippavsats redo för ett nytt uppdrag.
Inte helt olikt en Spitfire från tiden för slaget om Storbritannien.