Mera rötter

I presentationen av mig själv, som man kan läsa här intill, har jag skrivit att jag började fotografera på allvar i mitten av sextiotalet. På den tiden fanns det ännu sommarjobb för ungdomar där det inte krävdes högskoleexamen och tio års yrkeserfarenhet. Jag jobbade som gårdskarl - eller vad man nu ska kalla det - och flyttade soptunnor, klippte gräs och rensade rabatter. En del av inkomsten gick åt till att köpa "hårdvara" som kameror och objektiv och resten sattes in på banken och användes under året till att köpa film, framkallare och fix. På så sätt klarade jag att hålla mitt fotointresse levande. Färgfilm var ganska dyrt och ansågs inte heller riktigt fint bland kompisarna så det var svartvitt som gällde. Filmen hette nästan alltid Tri-X och framkallaren D76.

Framkallning av film skedde i köket när familjen var klar med middagen. För att påskynda processen kunde jag erbjuda mig att diska vilket gladde mina föräldrar även om de insåg att det också låg andra syften bakom än att bara vara hjälpsam.

Tycker fortfarande att svartvitt många gånger är mer tilltalande än färg. Samtidigt är det ibland lättare att få till en bra bild i svartvitt. I synnerhet om motivet innehåller en massa olika färger eller att det finns något lysade rött på fel ställe som drar blicken från det som man vill visa med bilden.

Har sedan en tid känt ett behov av att börja plåta svartvitt igen - på riktigt - inte bara genom att konvertera de digitala färgbilderna till svartvitt. Satte därför i en svartvit film i min Nikon F3 som försetts med ett vidvinkelobjektiv. Upptäckte då återigen att det inte funkar så bra att ställa in skärpan med ett vidvinkel på den typen av kamera. Hade samma problem på den tiden när det var analogt fotograferande som gällde, men hade glömt. Man gör ju gärna det - glömmer det som är besvärligt. Under en vistelse i Stockholm för en vecka sedan köpte jag därför en klassisk kamera för fotografering med vidvinkel - en nyservad och fin Leica M2.

Leica M2 tillverkades mellan 1957 och 1968. Min är från 1963. Kan då en nästan 50 år gammal kamera verkligen vara något att ha? Absolut! Många M2 - inklusive min - fungerar precis lika bra idag som när den var ny. Dessutom finns det inte en enda del i eller på den som är av plast. Allt är i metall. Har inte hunnit få till några bilder med den än. Dessutom saknar den - än så länge - ett objektiv. Men det kommer :)

Här kommer några konverterade bilder från en dag i somras då jag flanerade längs gatorna i Palma. Alla är tagna med Nikon D700 med objektivet inställt på 70 mm. Bilderna är lite lätt beskurna.

Hälsningar
Tom

Repris

Skrev i mitt förra inlägg lite om att gå tillbaka till rötterna och fotografera mer manuellt. Nu var det bara skärpan det handlade om den här gången, men det skulle vara kul att köra helt manuellet och svartvitt lite då och då. Helst digitalt eftersom att gå tillbaka till negativ film som ska framkallas och sedan scannas känns lite för omständigt. Moderna digitala kameror går att ställa om till svartvitt, men de är bökiga att hantera manuellt eftersom de saknar vettiga reglage som slutartidsratt och bländarring. Dessutom är det skönt att slippa ta hand om fotokemikalierna när framkallaningen är avslutad. Att hälla ut dem i vasken känns inte som en bra lösning vare sig för miljön eller samvetet.

Ska det vara så himla svårt att få fram ett digitalt bakstycke till en Nikon F3? Med tanke på att det tillverkades ett antal hundratusen, som fortfarande fungerar lika bra som när de var nya, borde det finnas en marknad.

Mest för att testa hur mycket färgen egentligen betyder gjorde jag om bilderna från promenaden i sommarnatten till svartvitta. Tycker nog att de tappar en hel del. Den brutala slutsatsen blir därmed att de saknar ett bra innehåll. Måste jobba mer med innehållet i bilderna och inte bara leta efter det dekorativa - så tar vi tagelskjortan på, så tar vi tagelskjortan på...

Ekelunds neonskylt
Esplanaden
Systraströmmen, Gamla vattentornet och Fängelset
Brandstationen
Brandstationen - utryckning
Larmgatan
Larmtorget
Systraströmmen och Fängelset söderifrån
Busskur på Tullslätten
Norra vägen norrut från Tullslätten
Hälsningar
Tom

Sommarnatt - tillbaka till rötterna

Det bästa med sommaren är natten och allra bäst är sommarnatten efter en varm och solig dag när himlen fortfarande är klar och där den uppvärmda asfalten fortfarande värmer luften över gatorna.
Kanske hänger det samman med att jag är född alldeles i början av 50-talet då neonskyltarna på allvar erövrade landet som jag är så förtjust i dem. Tyvärr försvinner många och i värsta fall ersätts de av stora grällt lysande plastsjok. Här en fin variant.

Eftersom hunden är med på promenaden blir det till att promenera under träden på grässträngen mellan de båda körfälten på Esplanaden.
På Esplanaden, på motsatt sida som det gamla fina posthuset, ligger Olgas gatukök där en och annan nattvandrare stillar kvällshungern.
Vänder man sig helt om och istället tittar söderut ser man Kalmarfängeslet spegla sig i Systraströmmen.
Alldeles intill ligger Brandstationen. Just när vi passerar kommer ett larm och en bil rycker ut.
Vi fortsätter upp längs Larmgatan till Larmtorget.
Från Larmtorget fortsätter vi västerut längs Storgatan tills den möter Olof Palmes gata och därmed har vi nått fram till andra sidan av Systraströmmen och ser - när vi tittar norrut - fängelset från andra hållet.
Vi fortsätter längs Olof Palmes gata till rondellen vid Tullslätten och viker av norrut längs Norra Vägen. En tom busskur väntar på passagerare.
Norra vägen norrut vid Tullslätten.
För den som är lite teknikhistoriskt intresserad
Moderna digitala spegelreflexkameror är inget annat än tekniska mirakel. Blixtsnabbt och med stor precision räknar de fram en exponering som i de flesta situationer visar sig vara alldeles korrekt samtidigt som de också ställer in skärpan. Allt sker så snabbt att man inte märker den korta fördröjningen som inställningsarbetet tar från det att man har pressat ned avtryckaren tills dess att kameraslutaren utlöses. Resultatet blir dessutom nästan alltid en bild som - åtminstone tekniskt - är väldigt bra. Kvaliteten på bildens innehåll får fotografen dock fortfarande stå för själv.

Visst är det bra med all denna automatik och visst hjälper den till att göra det möjligt att ta bilder som tidigare var mycket svåra att åstadkomma, ja kanske till och med omöjliga. Men har man hållit på med foto sedan i början av sextiotalet och varit tvungen att lära sig fotografera helt manuellt kan det ibland kännas lite futtigt att inte få använda sig av den kunskap som man ändå under mycken möda har skaffat sig. Kan tänka mig att det är lite av samma fenomen som man kan se hos lite äldre musiker som förr eller senare ger ut en unpluggedskiva där de spelar på helt akustiska instrument.

Har därför letat upp mina gamla manuella objektiv och lite då och då satt dem på min digitala spegelreflexkamera. Är glad att jag har hållit mig till Nikon under alla dessa år eftersom Nikon har behållit samma objektivfattning, F-bajonetten, sedan början av 60-talet och sett till att de gamla, manuella objektiven fortfarande fungerar ihop med de nya kamerorna. En god omsorg om oss konsumenter kanske man kan säga.

Om sanningen ska fram är det bara skärpan som jag behöver ställa in själv. Kameran tar hand om resten eftersom Nikon har sett till att automatiken fungerar även med de gamla objektiven. Givetvis går det också att jobba helt manuellt, men det har jag inte testat än.

Hur känns det då? Jotack, det är allt lite roligare. Blir bilderna bättre (trots allt är det ju slutresultatet som räknas)? Nja, det blir väl likadant ungefär...

Lite teknisk information för eventuella nördar
Nikon D700 med Nikkor Ai 35 mm f 2.8 tillverkat någon gång mellan 1979 och 1981. En pigg trettioåring alltså :) Kameran var inställd på bländarstyrd tidsautomatik.

Väggar

Kvällspromenaden den här söndagskvällen sent i maj gick samma väg som den brukar. På en av de gamla pampiga villorna alldeles i utkanten av Gamla stan hade man knackat bort putsen och frilagt en mycket vacker tegelvägg.
Lite längre bort, alldeles intill väggen på ett av husen nära Café Söderport står det en vackert röd biljettautomat - en ganska ovanlig färg på en automat för parkeringsbiljetter. Den här kvällen hade någon dessutom placerat en vit plaststol intill automaten.
Den nedgående solen kastade ett vackert släpljus över Slottets södra vägg. På taket satt en stare och väntade på att vi skulle sluta titta på väggen så att den skulle kunna lämna maten till de hungriga ungarna i boet i tornet intill.
Eftersom det här var en söndagskväll fanns det fortfarande rester kvar efter lördagskvällens festande. På trappan framför en röd ytterdörr ute på Kattrumpan stod en nästan tömd ölflaska.
Ett stilleben så gott som något...

Förstärkt verklighet

I en tid av skönhetsoperationer, make over, home styling och andra åtgärder för att kompensera för det som naturen inte gav är det väl inte så konstigt om en fotograf också vill bättra på verkligheten ibland.
I och för sig gör man ju det jämt när man väljer utsnitt, objektiv, exponering etcetera, men att ta med sig lite artificiellt solsken i fickan en mulen dag är väl ändå att gå ett steg till.
Testade lite en mulen kväll genom att sätta ett svagt orangefilter på min SB900. Åsa fick agera RSBS - RöstStyrt BlixtStativ - och hålla i blixten som ställts in för trådlös kontroll från kameran. Tanken var att blixtljuset skulle komma från sidan, ungefär i 90-graders vinkel från vänster i förhållande till kameran.
Resultatet kan ses nedan. I sann make over-anda har jag med några "före-efter-bilder" för att det ska gå att se hur det egentligen såg ut.
Före
Efter
FöreEfter
Avslutningsvis en bild på ett RSBS med fyrbent - uttråkad - assistent. Nämnas bör att det var kallt som bara den och dessutom blåsigt.
För den tekniskt intresserade kan jag nämna att kameran - Nikon D700 - ställdes in på bländarprioritet och -1.0 EV. Blixten ställdes in på kanal A och +1EV. Annars hade blixljuset drunknat i det naturliga ljuset och färgerna hade blivit urvattnade. Huvudblixten styrdes från kamerans inbyggda blixt, som var satt i command-läge. Objektivet var Af Nikkor 180/f 2.8 inställt på f 3.5

Huset med de två skorstenarna

I de inre delarna av Östra Småland ringlar sig en smal asfalterad väg som lämpar sig särskilt väl för den som vill färdas långsamt fram på motorcykel. Det finns många smala vägar som ringlar sig genom det småländska landskapet, men om man följer just den här vägen kommer man till en liten by med en gammal och mycket vacker timrad träkyrka med faluröd fjällpanel som skydd mot väder och vind.
Alldeles i utkanten av den lilla byn med den vackra träkyrkan ligger ett hus som även det är målat med falu rödfärg. Huset är inte alls lika välhållet som den lilla träkyrkan. Kanske är det så att ingen längre bor i huset och att det är därför som det har fått förfalla. Blommorna i den lilla trefotade gjutgärnsgrytan har sedan länge vissnat och gräset är vildvuxet. Huset verkar övergivet, men man kan se att den som en gång bodde i det ville att det skulle se stort och fint ut.
Bredvid grinden, alldeles vid vägen står en kastanj, precis som det ska göra vid grinden till ett fint hus och alldeles innanför grinden står en rhododendronbuske. Så långt är allt som det ska.
Men sedan har det gått överstyr, eller kanske snarare blivit lite för mycket. Rådjursbocken i cement, som med sitt glasöga tittar mot vägen, har inte riktigt samma form som rådjursbockar brukar ha. Men det märkligaste av allt hittar man på taket.
Där finns det två skorstenar och symmetrin som två skorstenar ger åt huset skapar ett solitt och välbärgat intryck. Men tittar man noga upptäcker man att den högra skorstenen är av trä och att färgen har flagnat av.
Vem sätter en skorsten av trä på ett hus? Den frågan kan jag inte släppa när vi på vår motorcykel långsamt lämnar den lilla byn.

Tranor

Tranor är vaksamma och det är svårt att komma så nära att det blir riktigt bra bilder. Oftast får man nöja sig med att betrakta dem på avstånd - som här. Är vädret dessutom lite gråmulet, så som det var idag, blir det inte särskilt många detaljer som syns i bilden. Då får man rikta in sig på att försöka förmedla själva upplevelsen av att se en tranflock i det tidiga morgonljuset innan dimman har lättat. Idag låg dessutom dimman kvar hela dagen och då hjälper inga teleobjektiv i världen. Det blir inte bättre än så här.
Med lite envishet, tur och kanske också lite skicklighet - själv vill jag gärna tro att det är så - kan man komma lite närmare. Det här tranparet stod och vilade på fältet och liksom bara väntade på att bli plåtade.
Nytt försök i mitten av veckan...

Vitkindade gäss och Månen

Ibland har man lite extra tur. Jag hann väl med att ta ett tjugotal bilder medan gåsflocken flög förbi. Upptäckte sedan, när jag tittade på bilderna i datorn hemma, att på en av bilderna hade Månen hamnat just precis där den skulle och att gåsen - just innan den flyger framför Månen - vrider lite på huvudet för att titta på den där figuren nere på stranden.
"Jag ser dig!"

Grågäss

Just när vi får syn på de båda grågässen som står i strandkanten kommer en liten flock med andra grågäss flygande över den grunda viken. "Våra" grågäss tar till vingarna samtidigt som den lilla flocken stiger och svänger in strax ovanför våra huvuden.
En större strandpipare rycks med och lyfter.

Klicka på bilderna för att få se en större version.