28 februari, 2010

Vinterfåglar 2 - lite tidigare

Det är i början av januari och kylan har slagit till på allvar. Ännu anar ingen att den här vintern kommer att bli en av de kallaste och snörikaste på länge.
Sundet är fortfarande öppet, men de senaste nätternas stränga kyla har byggt på isen och den sträcker sig nu några hundra meter ut från stränderna. Snön som föll under natten ryker omkring i den iskalla nordanvinden.
Skymningen kommer tidigt och det är dags att hitta ett nattläger. Kajflocken drar in mot den relativa värmen i stadens trädkronor.
En grupp knölsvanar försöker hitta ett skyddat läge med öppet vatten medan några artfränder kurar ihop sig så gott det går vid iskanten tillsammans med en grupp gräsänder.
Vintern har kopplat greppet.

15 februari, 2010

Vinterfåglar 1

Söndagspromenaden genomfördes i ett vintrigt Kalmar och avslutades med ett besök hos fåglarna i den lilla - ännu inte istäckta - delen av Slottsfjärden alldeles intill den nordöstra delen av Stadsparken.
Riskerna med att chansa på att vintern ska bli av det varma slaget börjar nu visa sig.
I vattnet är trängseln mellan fåglarna - mest gräsänder och sothöns - stor. Det är rent av svårt att se öppet vatten mellan fåglarna. På isen runt den lilla vaken ligger döda fåglar, de som inte klarade nattens kyla. Det verkar som att det framförallt är sothönsen som dukar under i kylan. Inte så konstigt kanske. Erik Rosenberg skriver i Fåglar i Sverige att de flesta sothöns flyttar till mellan- eller sydeuropa under vintern, medan några - chanstagarna - stannar längs de södra kusterna.
När någon kommer och kastar lite bröd blir det huggsexa om smulorna. Till och med sothönsen försöker hålla sig framme. Den som inte orkar bevaka sin plats längst fram i ledet löper stor risk att inte klara natten.
Bara de starkaste överlever till våren och få möjlighet att genomföra en häckning. Darwins teori demonstrerad i praktiken...
Har en känsla av att den här gräsandsdraken kommer att klara vintern...

08 februari, 2010

Tunnelbana 4 - övervakning

Blir en miljö omkring oss säkrare för att det finns bevakningskameror? Eller är det bara så att de finns där för att vi ska känna oss tryggare? Kanske är det inte alls meningen att de ska göra det säkrare eller att vi ska känna oss trygga. Kanske ska kamerorna signalera att i den här miljön kan du inte känna dig säker. Här måste vi ha övervakning! Ett sätt att minska tilliten till andra.
Kamerorna kan också befria oss från ansvar - "jag behöver inte bry mig". Det finns någon vid en monitor som ser allt som händer och som kommer att ingripa om det behövs.
Ansvarsbefrielse.

Tunnelbana 3 - resenärerna

En av fördelarna med att åka kollektivt är man inte själv har något ansvar för framförandet av fordonet. Man kan lugnt ägna sig åt andra aktiviteter som att läsa, slumra eller betrakta sina medresenärer. Oftast är de inne i signa egna tankar eller fördjupade i boken som de just läser, men ibland uppstår kontakt - ett flyktigt ögonkast och ibland till och med ett leende.

Tunnelbana 2 - stationer

Londons tunnelbana är den äldsta i världen och tvärt emot vad man kanske tror går mer än hälften av den ovan jord. Den underjordiska delen konstruerades enligt två huvudprinciper:
1 - gräv ett djupt dike, bygg en järnväg på bottnen och fyll igen.
2 - borra en tunnel och lägg järnvägen på bottnen och borra lite smalare tunnlar upp till ytan - stationernas nedgångar.

Stationerna är intressanta. I den borrade delen ser man tydligt tunnelns rundning och det är inte mycket som får plats mellan tågen och tunnelväggen. På sina ställen kan man se de olika stilidealen från de olika epoker under vilken tunnelbanan byggdes. Ledningsdragningen på en del väggar kan man också fundera lite över - är det någon som har koll på vart alla olika ledningar går? Nåja, detta är ju England och systemtänkande är väl ingen typisk brittisk egenskap.

Men fina är de stationerna.

07 februari, 2010

Tunnelbana 1

När jag var sex år reste min mamma och jag till Stockholm för att hälsa på min moster och mina kusiner. Pappa var uppe i Norrbotten och byggde järnväg. Det här var i slutet av femtiotalet och omdaningen av Stockholm var i full gång. Överallt var det enorma gropar där det nya City så småningom skulle ta plats.
Jag brydde mig inte så mycket om groparna. Det fanns annat som var mycket intressantare. Mamma hade på vägen upp berättat att i Stockholm fanns det tunnelbana och att det var en järnväg som gick fram i tunnlar under jorden. Under hela resan upp fantiserade jag om hur detta kunde tänkas se ut och inte ens en tiotimmars tågresa kunde dämpa min iver att få stifta bekantskap med detta nya.
Det blev en resa från T-centralen, som då var ny, till Hötorget - tror jag - och tillbaka innan vi åkte hem till mina kusiner.

Dagen därpå tog min mosters man, Göte, med mig in till stan och sedan åkte vi tunnelbana hela förmiddagen Göte och jag. Det finns fantastiska människor.
Väl hemma i lilla Ronneby igen återgick livet till det vanliga. Mamma jobbade och jag gick i lekskolan, som det hette då. Men en viktig förändring hade resan fört med sig - mina teckningar fick en annan utformning. I lekskolan målade vi på baksidan av gamla tapetprover för det här var för ganska länge sedan och överflödssamhället var inte uppfunnet än.

I en låda någonstans uppe på vinden ligger en rulle gamla tapetprover med ett rött sidenband knutet runt rullen. Baksidorna finns i två varianter. Den ena är helt svart med två gula punkter bredvid varandra, den andra har linje som likt en svart orm som ringlar sig över ytan.

Lite bilder från Londons Underground

Spårbundet

Jag har så länge som jag kan minnas varit fascinerad av tåg. Att småpojkar - när jag var liten - ville bli lokförare var väl inte så ovanligt eftersom loken som frustade fram i ett moln av ånga och kolrök utstrålade enorma krafter och den som behärskade dem var en mäktig person.
Jag tyckte om loken, men jag tyckte också om själva spåret. Så är det än idag. Jag känner en märklig glädje när jag ser ett järnvägsspår och får jag se det komplicerade spårsystemet på en stor bangård kan jag bli riktigt hänförd.
1956 fyllde SJ 100 år och i samband med jubiléet gav man ut boken Efter hundra år som delades ut till alla SJ-anställda. Min pappa arbetade vid järnvägen och hemma fanns förstås ett exemplar av boken. Pärmarna var gröna och ryggen var i beige linne. Jag hade ännu inte lärt mig läsa, men det gjorde inget eftersom det var korta texter och många fotografier. Bilderna var tagna av Lennart Nilsson, han som som långt senare skulle bli känd som den som dokumenterade människans tillblivelse.
Jag brukade ta ut boken ur bokhyllan för att sitta och försiktigt bläddra i den och titta på bilderna. Den allra sista bilden är tagen från ett kupéfönster i ett tåg som lämnar en mycket stor station, förmodligen Stockholm central. På bilden ser man de nitade vagnssidorna, men också de blänkande skenorna på intilliggande spår och växlar. Växlarna var viktiga eftersom jag visste att det var med deras hjälp som man kunde byta spår och därmed ge tåget en ny färdväg.
a
Den gröna boken står numera i min bokhylla. Jag ärvde den efter pappa och jag bläddrar fortfarande ofta i den och precis som då är det den sista bilden som jag dröjer längst vid. Det är något med de där växlarna, möjligheten att byta spår. De där spåren på bilden har blivit som en symbol för livet. Det går inte på räls mot ett förutbestämt mål. Det finns växlar som blänker i motljuset och om man bara bestämmer sig kan man lägga om dem och byta riktning. Det gäller bara att upptäcka dem när de dyker upp och våga lägga om i tid...
aa
I begynnelsen var spåret...

Att ta sig till jobbet

Var i London i några dagar i mitten av januari. Stod en morgon utanför en av uppgångarna från undergroundstationen Tottenham Court Road och tittade på när londonborna tog sig till jobbet. Dagen före hade det snöat men nu hade temperaturen stigit till några plusgrader och snön var borta. Jag stod där under en knapp en timme då ljuset gick från nästan mörkt till blekt dagsljus. Variationerna i sätten att ta sig till jobben och stilarna, med vilket det skedde, var många...




Själv gick jag tillsammans med yngsta dottern - som dykt upp ur underjorden - tillbaka till hotellet och åt en stadig frukost innan vi begav oss ut på stan.