Fåglar på If

Promenerar man söderut längs Marseilles strandlinje på Corniche du Président John Fitzgerald Kennedy kan man inte undgå att se ön If längst ut i inloppet till hamnen.
På ön ligger kastellet som är känt, eller kanske snarare ökänt, som förvaringsplats för regimkritiska och andra misshagliga personer. Dumas använde också platsen som fängelse för sin fiktive hjälte Edmond Dantés, Greven av Monte Christo. Numera är det gamla fängelset stängt, utom för besökare, och ön obebodd - i alla fall av människor - men det finns gott om fågel. Vanligast verkar medelhavstruten vara.
Så fort man stiger i land på If möts man av skyltar som varnar för aggressiva fåglar och uppmaningar att hålla sig till stigarna runt ön. Det är inte svårt att förstå att man gör klokt i att ha respekt för de gulbenta trutarna när man ser den kraftiga näbben och vet att vingspannet kan uppgå till en och en halv meter.
På sommaren är det häckningssäsong och och det gör förstås fåglarna mer vaksamma. Överallt ser man både ungar och vuxna fåglar.
Den här dagen var det runt 35 grader i skuggan och både vuxna fåglar och ungar stod med öppna näbbar för att öka kylningen av kroppen.
Det är inte utan att man känner sig bevakad under vistelsen. Hela tiden finns det spejande fåglar i luften och när som helst kan någon av dem gå till attack.
Det är alltid spännande när det går upp för en att det är man själv som utsetts till måltavla. Fågeln svänger in och riktar in sig mot målet - fotografen - för att göra en första, varnande, tät överflygning. Det är bara att trycka hårt med tummen på knappen för den kontinuerliga autofokusen, hålla ned avtryckaren för serietagning, mumla en liten bön om att kameran ska hinna med att ställa in skärpan på teleobjektivet och fyra av slutaren tillräckligt ofta och att bufferten för exponerade bilder ska räcka. Ducka? Aldrig i livet!
Efter den framgångsrika skrämselattacken landar truten elegant på en klippavsats redo för ett nytt uppdrag.
Inte helt olikt en Spitfire från tiden för slaget om Storbritannien.