Prag - juni 1968

När jag hade gått ut första året på gymnasiet anordnade en av skolans lärare en bussresa genom delar av Europa. Hugade elever kunde anmäla sig och i mån av plats fick man - till självkostnadspris - resa med. Jag var en av dem som kom med och resan pågick under de två första veckorna av sommarlovet. Mot slutet av andra veckan kom vi till Prag. Det bör ha varit runt midsommartid och pragvåren hade slagit ut i full sommar.

*

För eventuella unga läsare kanske det är nödvändigt med en liten historisk tillbakablick. Efter andra världskrigets slut var stora delar av det krigshärjade Europa uppdelat i två delar. Den östra delen bestod av de länder som hade befriats från tysk ockupation, men istället ockuperats av Sovjetunionen. Den västra delen bestod av de delar som hade befriats av Storbritannien och USA. Gränsen mellan de båda blocken beskrevs av Churchill som en järnridå som hade delat Europa i två delar.

Med sedvanligt hårda metoder genomförde Stalin - Sovjetunionens ledare - ett kommunistiskt makttillträde i de av Sovjet ockuperade länderna. Man kan - utan att göra alltför stort våld på historien - betrakta länderna i Östblocket som Sovjetiska lydstater. I Ungern blev det uppror 1956, men det slogs ned och många ungrare flydde. Bland annat till Sverige.

De båda blocken bildade också militära försvarsallianser (det heter alltid försvar). Västblocket bildade Nato 1949 och som en motreaktion bildade Öst Warzawapakten 1955 som ett svar på att Västyskland samma år blivit medlem i Nato.

I januari 1968 tillträdde Alexander Dubček som ledare för det tjeckiska kommunistpartiet. Dubček påbörjade genomföradet av demokratiska reformer och en hel del andra förändringar, bland annat en satsning på konsumtionsvaror. Processen innebar också en upptining av de hårda regler som hade gällt under tiden efter krigsslutet och påpassligt nog har den beskrivits som pragvåren.

*

Jag och mina skolkamrater befann oss i en stad vars invånare yrvaket höll på att erövra de demokratiska friheter som vi tog för självklara och det var ganska omtumlande. Eftersom det syntes att vi var från väst kunde man bli stoppad på gatan av någon ivrig pragbo som ville höra hur det var i väst; hur vi levde, vad vi gjorde, hur det kom sig att vi var där och vad kameran som hänge om min hals kostade. På serveringar, där det fanns utmärkt tjeckiskt öl, diskuterades det livligt och man var angelägna om att dra in oss i samtalet. På det hela taget upplevde jag en optimism, glädje och en framtidstro som pulserde av vitalitet.

Det blev en del bilder som jag nu håller på att scanna in med den nya negativscannern - skönt att slippa blasket i mörkrummet :)

Livet i Prag i juni 1968 såg ut som i de flesta andra större Europeiska städer. Åtminstone på ytan.

Vanliga människor som uträttar vardagliga bestyr.

Lite intresserad nyfikenhet.

En till nyfiken spanare.

Kvaliteten på varor producerade i Öst var väl lite sisådär och däck var inget undantag. Punkteringar verkade vara vanliga och ingen såg något konstigt i att välklädda tjänstemän måste byta hjul vid en trottoarkant. Portföljen parkerad vid sidan.

Den här kvinnan hade just fotograferat sina barn och sin man på en parkbänk. Hon ser lycklig ut och kameran är antagligen rysk. Det gick att få sådana ganska billigt om man hade västvaluta. Ångrar att jag inte köpte en. Ryska kameror, framförallt Kiev (en zeisskopia) var riktigt bra. Ryssarna monterade ned en hel Zeissfabrik i Dresden och flyttade den - inklusive personal - till Sovjet, som en del i krigsskadeståndet.

Den här mannen stod lutad mot väggen i en port som jag passerade. När jag lyfte min kamera log han mot mig.

Den här soldaten, som med sin Kalasjnikov - AK 47, vaktar en officiell byggnad kan bara ha varit några år äldre än jag själv. Jag har - efter det som senare skedde - alltid undrat över vad som hände honom.

*

Dagen efter fortsatte vi vår resa hem till Sverige. Färden gick genom DDR och det gick inte att ta miste på skillnaden i klimat. Under hela resan hade bussen sällskap av en skåpbil med bistra herrar. När vi stannade för att rasta, gjorde den det också, men ingen steg ur bilen. Vid tullstationen innan vi fick köra på färjan klev uniformerad polis in i bussen, beordrade fram våra pass och sa åt oss att kliva ur. I två timmar fick vi stå utanför medan bussen inspekterades. Så går det till i fascistländer - ja jag vet - de kallade sig för något annat, men fascister var vad de var. Arbetsmetoden var hämtad från SS.

*

Några månader senare, närmare bestämt 21 augusti, när jag kom cyklande över Stortorget i Växjö blev jag stoppad av en kompis och fick veta vad som hade hänt. Warzawapaktens stridsvagnar hade gått in i Tjeckoslovakien och körde nu omkring på Prags gator. Dubček var i praktiken avsatt och en Sovjetisk marionett väntade på att bli installerad. Praghösten stod för dörren.

Man lär sig alltid något. Mina erfarenheter hade det goda med sig att jag aldrig rycktes med i vänstervågen på 70-talet där man förhärligade livet i kommuniststyrda länder - vare sig de fanns i Europa eller någon annanstans i världen.
------------
Kameran var en Pentax Spotmatic med antingen Super Takumar 50 f/1.4 eller Super Takumar 105 f/2.8. Filmen var Tri-X (en självklarhet på den tiden).