Sommarnatt - tillbaka till rötterna

Det bästa med sommaren är natten och allra bäst är sommarnatten efter en varm och solig dag när himlen fortfarande är klar och där den uppvärmda asfalten fortfarande värmer luften över gatorna.
Kanske hänger det samman med att jag är född alldeles i början av 50-talet då neonskyltarna på allvar erövrade landet som jag är så förtjust i dem. Tyvärr försvinner många och i värsta fall ersätts de av stora grällt lysande plastsjok. Här en fin variant.

Eftersom hunden är med på promenaden blir det till att promenera under träden på grässträngen mellan de båda körfälten på Esplanaden.
På Esplanaden, på motsatt sida som det gamla fina posthuset, ligger Olgas gatukök där en och annan nattvandrare stillar kvällshungern.
Vänder man sig helt om och istället tittar söderut ser man Kalmarfängeslet spegla sig i Systraströmmen.
Alldeles intill ligger Brandstationen. Just när vi passerar kommer ett larm och en bil rycker ut.
Vi fortsätter upp längs Larmgatan till Larmtorget.
Från Larmtorget fortsätter vi västerut längs Storgatan tills den möter Olof Palmes gata och därmed har vi nått fram till andra sidan av Systraströmmen och ser - när vi tittar norrut - fängelset från andra hållet.
Vi fortsätter längs Olof Palmes gata till rondellen vid Tullslätten och viker av norrut längs Norra Vägen. En tom busskur väntar på passagerare.
Norra vägen norrut vid Tullslätten.
För den som är lite teknikhistoriskt intresserad
Moderna digitala spegelreflexkameror är inget annat än tekniska mirakel. Blixtsnabbt och med stor precision räknar de fram en exponering som i de flesta situationer visar sig vara alldeles korrekt samtidigt som de också ställer in skärpan. Allt sker så snabbt att man inte märker den korta fördröjningen som inställningsarbetet tar från det att man har pressat ned avtryckaren tills dess att kameraslutaren utlöses. Resultatet blir dessutom nästan alltid en bild som - åtminstone tekniskt - är väldigt bra. Kvaliteten på bildens innehåll får fotografen dock fortfarande stå för själv.

Visst är det bra med all denna automatik och visst hjälper den till att göra det möjligt att ta bilder som tidigare var mycket svåra att åstadkomma, ja kanske till och med omöjliga. Men har man hållit på med foto sedan i början av sextiotalet och varit tvungen att lära sig fotografera helt manuellt kan det ibland kännas lite futtigt att inte få använda sig av den kunskap som man ändå under mycken möda har skaffat sig. Kan tänka mig att det är lite av samma fenomen som man kan se hos lite äldre musiker som förr eller senare ger ut en unpluggedskiva där de spelar på helt akustiska instrument.

Har därför letat upp mina gamla manuella objektiv och lite då och då satt dem på min digitala spegelreflexkamera. Är glad att jag har hållit mig till Nikon under alla dessa år eftersom Nikon har behållit samma objektivfattning, F-bajonetten, sedan början av 60-talet och sett till att de gamla, manuella objektiven fortfarande fungerar ihop med de nya kamerorna. En god omsorg om oss konsumenter kanske man kan säga.

Om sanningen ska fram är det bara skärpan som jag behöver ställa in själv. Kameran tar hand om resten eftersom Nikon har sett till att automatiken fungerar även med de gamla objektiven. Givetvis går det också att jobba helt manuellt, men det har jag inte testat än.

Hur känns det då? Jotack, det är allt lite roligare. Blir bilderna bättre (trots allt är det ju slutresultatet som räknas)? Nja, det blir väl likadant ungefär...

Lite teknisk information för eventuella nördar
Nikon D700 med Nikkor Ai 35 mm f 2.8 tillverkat någon gång mellan 1979 och 1981. En pigg trettioåring alltså :) Kameran var inställd på bländarstyrd tidsautomatik.