Spårbundet

Jag har så länge som jag kan minnas varit fascinerad av tåg. Att småpojkar - när jag var liten - ville bli lokförare var väl inte så ovanligt eftersom loken som frustade fram i ett moln av ånga och kolrök utstrålade enorma krafter och den som behärskade dem var en mäktig person.
Jag tyckte om loken, men jag tyckte också om själva spåret. Så är det än idag. Jag känner en märklig glädje när jag ser ett järnvägsspår och får jag se det komplicerade spårsystemet på en stor bangård kan jag bli riktigt hänförd.
1956 fyllde SJ 100 år och i samband med jubiléet gav man ut boken Efter hundra år som delades ut till alla SJ-anställda. Min pappa arbetade vid järnvägen och hemma fanns förstås ett exemplar av boken. Pärmarna var gröna och ryggen var i beige linne. Jag hade ännu inte lärt mig läsa, men det gjorde inget eftersom det var korta texter och många fotografier. Bilderna var tagna av Lennart Nilsson, han som som långt senare skulle bli känd som den som dokumenterade människans tillblivelse.
Jag brukade ta ut boken ur bokhyllan för att sitta och försiktigt bläddra i den och titta på bilderna. Den allra sista bilden är tagen från ett kupéfönster i ett tåg som lämnar en mycket stor station, förmodligen Stockholm central. På bilden ser man de nitade vagnssidorna, men också de blänkande skenorna på intilliggande spår och växlar. Växlarna var viktiga eftersom jag visste att det var med deras hjälp som man kunde byta spår och därmed ge tåget en ny färdväg.
a
Den gröna boken står numera i min bokhylla. Jag ärvde den efter pappa och jag bläddrar fortfarande ofta i den och precis som då är det den sista bilden som jag dröjer längst vid. Det är något med de där växlarna, möjligheten att byta spår. De där spåren på bilden har blivit som en symbol för livet. Det går inte på räls mot ett förutbestämt mål. Det finns växlar som blänker i motljuset och om man bara bestämmer sig kan man lägga om dem och byta riktning. Det gäller bara att upptäcka dem när de dyker upp och våga lägga om i tid...
aa
I begynnelsen var spåret...