En tågstation

Det är behagligt varmt. Kanske nästan i varmaste laget. Det är några kilometer till kusten och här känns ingen svalkande vind från havet. Även de mest hängivna soldyrkarna stannar i skuggan från de höga platanerna som växer mellan spåren. Det är glest bland besökarna på det lilla kaféet bredvid det gamla stationshuset.
De flesta som väntar på det ankommande tåget håller sig inne i den svala vänthallen. På väggarna hänger - märkligt nog - originalmålningar av Miró.
Perrongen ligger öde. Bara några övergivna resväskor låter ana att något är i görningen.
Kafébesökarna betalar sina notor, reser sig långsamt och ser bort mot spåren. Från väntsalens dörröppning börjar människor röra sig ut mot perrongen. Först några enstaka sedan i en allt stridare ström. I fjärran hörs ljudet av bromsklossar som sätts an mot roterande stålhjul. Långsamt glider det gamla tåget in på stationen och med ett sista, öronbedövande, gnissel stannar det.
Vagnarnas järngrindar öppnas, passagerare kliver av och blandas med de som väntar på att kunna kliva på.
Ett myller av människor, någon ropar, några som klivit av blir omfamnade av mötande och långsamt börjar strömmen av människor röra sig bort från tåget mot stationshuset. Några står kvar på perrongen och vinkar.
Klockan på stationsväggen klämtar. Med ett ryck sätter sig tåget i rörelse och lämnar stationen.
Perrongen liggger åter öde och tom. Lugnet lägger sig över den lilla stationen. Inga onödiga rörelser.
En ny väntan har börjat.