Ginko

I Stadsparken i Kalmar står det en ginko. Ja faktiskt två upptäckte jag idag. Det skiljer ungefär hundra år mellan de båda. Den äldsta är planterad någon gång under 1890-talet och den andra 2009. En rolig sak med ginkon är att den är ett levande fossil, så egentligen borde den inte finnas längre. En kvastfening på land skulle man kunna säga.

Men ändå finns den och det beror till stor del på att munkar i Kina och Japan i tusentals år sått ginkofrön, skött om de små plantorna och sedan satt ut de späda träden på lämpliga ställen - och så finns det två i lilla Kalmar!

Jag brukar gå och hälsa på den stora med jämna mellanrum. Det är inte så lätt att hitta den där den står mitt i ett stort thujabestånd i en inte alltför välbesökt del av parken.
Barken är skrovlig och jag tycker om att med handen följa sprickorna i den. Bladen är ganska spännande. Första gången som jag såg dem kom jag att tänka på en bild som fastnat ordentligt i minnet.

Min pappa hade, när han konfirmerades, fått Bibeln för barn och den var illustrerad med ett tiotal färgbilder. Jag tyckte mycket om att sitta och bläddra i den och jag hade två favoritbilder. Den ena föreställde Daniel i lejongropen och den andra faraos dotter när hon hittar Moses i vassen. Faraos dotter var, som sig bör, oändligt vacker och med sig i vassen - vad nu i all världen hon gjorde där - hade hon med sig två slavar som fläktade henne med var sitt palmblad. Ginkons blad påminner till formen mycket om de båda slavarnas palmblad.

Den äldre ginkon hade tappat nästan alla blad, men den yngre hade ännu kvar de flesta.
Extrakt från ginko anses vara bra för minnet och rent av kunna bromsa altzheimer. Låter hoppfullt. För mig räcker det - än så länge - med att se bladen för att faraos dotter ska visa sig igen.