Kan man präglas?

När jag var fem år åkte min mamma och jag sovvagn med tåget Nordpilen från Stockholm till Boden. Vi var på väg för att hälsa på pappa som under en tid arbetade med att staka ut järnväg genom den norrländska skogen. Eftersom det var höst och Nordpilen alltid lämnade Stockholm C klockan 17:00 var det mörkt större delen av resan. Jag hade fått en egen liten vinröd resväska i lackerad papp - detta var 50-tal - och i den hade jag packat ned allt väsentligt, dvs min ganska stora samling av Dinky Toys-bilar. Men man tröttnar på att köra med leksaksbilar på tågkupéns sammetsklädda säten så då och då fick jag gå ut i gången utanför kupén. Jag tyckte om att stå ute i korridoren med näsan tryckt mot det kalla fönsterglaset och titta ut i natten. Ibland syntes enstaka ljus från något hus och då och då lystes landskapet upp av de gröna blixtarna från F-lokets strömavtagare.

I änden på korridoren fanns det finaste som jag ditills hade sett. Det var en klar, blå lampa som lyste. Jag hade aldrig sett något liknande tidigare. Sådana lampor fanns inte att köpa. Det kände jag på mig. Det var bara här i vagnen som rusade fram genom natten med det spöklika gröna ljuset utanför som det fanns en blå lampa. Förmodligen bara här i hela världen.

Sedan dess har klara blå lampor haft en särskild betydelse för mig och jag känner en sällsam glädje när jag ser dem. Som den gången, några år senare, när jag från baksätet fick se helljuslampan tändas i den Volvo PV som jag åkte i.
Numera har blå lampor blivit vanligare, ja nästa mode, men jag blir fortfarande lika glad när jag ser det blå ljuset och ibland tänker jag - jag var först och ni har ingen aning...